Historian om mitt stora hundintresse

 

Jag är född med två hundar i huset. Dessa var de underbara cavaliererna Lina och Pricken. Pricken var Linas son och vaktade mig när jag satt i köket i min stol. Någon annan hund än han och Lina var INTE välkomna in i köket när lilla jag satt där. Jag var väl inte så snäll mot hundarna när jag tog mina små röda möbler och körde runt och jagade dom. Lyckades jag träffa en hund blev jag jätteglad! Ett annat minne från barndomen är min lilla gosedjurshund Chippo. Han är en svartvit liten hund som har varit med överallt! Han fick senare en flickvän, Taxelina, och dessa fick små valpar. Visst var jag söt! Jag har alltid haft hund som favoritdjur och min dröm har alltid varit att få en hund att köra agility med. När Lina dog blev jag så väldigt ledsen och då hade vi bara Pricken kvar. När han var gammal och vi trodde att snart är det dags för honom att gå vidare började vi leta efter en ny cavalier. Denna cavalier som skulle komma att visa mig vilken väg i livet jag skulle gå. Det var en underbar liten valp som jag döpte till Liza och den julen kommer jag aldrig att glömma. Men Pricken fick en glädjekick i och levde hela två år till. Han blev 14 år innan det var dags att lämna oss och sin nya kompis Liza. Jag kommer aldrig att glömma den hunden, så underbar och snäll!

Innan vi fick hem Liza sa jag till mamma att "Jag vill träna med henne, jag vill träna agility med henne, gå på kurs och göra allt möjligt (jag var 9 år då så det är kanske rätt förståligt att mamma gjorde som hon gjorde). Det skulle nästan vara min hund!! Jag fick bestämma namnet Liza med Z också. Mamma tänkte väl att jaja, hon får väl träna lite sitt och ligg med hunden... Men jag hade planer... Hon sa "Visst, visst" och jag var så glad. När vi sedan fick Liza skulle mamma helt plötsligt gå valpkurs med henne!! Jag blev jätteledsen och arg för det var ju faktiskt jag som skulle träna henne. Mamma struntade i detta och när valpkursen var slut så tyckte hon det var så roligt att hon var tvungen att anmäla sig till en lydnadskurs också. Jag blev jätteledsen men sa att "Agilityn, det blir iallafall MIN grej!!" och mamma sa "Visst, visst". Så en gång skulle jag vara med och titta på en lydnadsträning med lite teori efteråt. På teorin babblade den där tanten och jag var ju riktigt intresserad så jag frågade henne "Men om Liza inte lägger sig ner när jag säger ligg då, vad gör jag då??" Och vad svarar hon då??!! "Du ska inte träna med Liza, det ska din mamma göra"!! Jag var 10 år då så jag blev jätteledsen! Lite senare under lektionen säger hon dessutom att mamma nog borde börja träna agility med Liza, för det hade passat dom sååå bra! Och mamma har mage att anmäla sig till en nybörjarkurs i AGILITY!!! Jag blev ju helt knäckt och grät och stod i! Dessutom vet jag nu i efterhand att det är inte så man tränar in agiliy bra och dessutom har mamma döpt hindrena till sånt som ingen annan har som kommandon. Men iallafall, mamma började träna agility och tyckte det var jättekul!! När jag var 11 fick jag gå en fortsättningskurs i agility och efter det är det bara jag som har tränat Liza. Mamma fortsatte träna lydnad ett tag men sen tog jag över allt. MOHAAHAHA, där fick hon allt igen!!

För några år sedan började lusten på en helt egen hund växa och det var bara pappa som stod emot. Jag tog kontakt med Eva själv via mail och plötsligt en dag ringde jag Eva när vi var i Strömstad. En sheltie kändes så rätt för mig och Evas hundar var ju hur trevliga som helst! När vi var på agilitytävling i Tidaholm säger pappa plötsligt "Blir det bättre när du får din sheltie" när vi håller på och pratar om att Liza var långsam. Tårarna rann och jag enda gången jag varit lyckligare var när vi hämtade denna underbara lilla hund. Idag är Liza lika mycket min hund som Poppy i praktiken och dessa hundar är mitt liv. Tänk att just jag skulle få köpa Poppy, denna perfekta lilla hund. Hon passar mig så bra och just nu är hon allt vad jag kan önska mig. Dessutom är det så kul att träna både Liza och Poppy eftersom de är så olika att träna. Jag älskar mina hundar och mina föräldrar som gör det möjligt för mig att träna, tävla och ha hund så mycket som jag gör.